Just nu känner jag mig oövervinnlig. Det känns inte som om någonting kan bräcka mig samtidigt som jag har lite kaninsorg. Vår äldsta kanin är spårlöst borta. Kaninmorfarn i buren, the king, Litchi. Jag har aldrig fattat känslan av att förlora ett djur då jag aldrig haft något utom fiskar. När en av fiskarna dog begravde vi honom i trädgården och jag sjöng för den, men jag minns inte om jag var ledsen. Men Litchi, han var bara borta och då finns inga tecken på att han kan ha rymt. Känns som om jag befinner mig mitt i klyschan "man inser inte vad man haft förrän man förlorat det". Funderar på att ringa polisen och anmäla ett försvinnande. Och när de frågar vem de gäller kommer jag säga Litchi 5 år, jag såg honom senast runthoppandes i trädgården. Men på något sätt känns det inte som att de kommer ta mig seriöst. Usch jag hatar allt som tar slut, speciellt relationer och speciellt när man inte vet vad som har hänt :(((((((( Den här bloggen börjar bli deppig, jag vet. Men livet är ganska deppigt ibland. Speciellt när kaniner försvinner.