Jag undrar faktiskt hur jag ska klara av att gå ut gymnasiet. Försöker njuta av alla tillfällen som det går att njuta av, men känner att jag måste dela med mig utav en tanke som jag tänker på om skolan: Ni som pluggar sådär extremt mycket så att det inte är hälsosamt. Varför då? Jag förstår om ni vill komma in på en speciell högskola tillexempel, men om ni inte mår bra, varför gör ni det då? Tycker det känns ganska oreflekterat att göra något så destruktivt, för det är ju vad det är om man känner att det trycker ner än mer än vad det ger en. Men det är liksom en slags duktighets-försäkring. Ingen kan klandra dig för att du får MVG, snarare tvärtom. Medan de går att klandra på människor som njuter av livet men får sämre betyg. För dessa människor sägs inte ta ansvar för sitt liv och sin framtid, fastän jag skulle säga att det är just vad de gör.

I skolan lär vi oss att vi ska kunna hela världens geografi, förstå hur allt fungerar, etc etc. Och jag älskar att lära mig saker, iallafall sådant som jag är intresserad av. Men när lär vi oss hur man är en god medmänniska? Hur man söker jobb?(Jag vet inte hur många gånger jag hört klagomål om att det inte finns tillräckligt med jobb åt unga, men har ni som klagar gjort ett godhjärtat försök och gått ut och sökt jobb?) Och det som de flesta jag känner är ganska dåliga på: Att bemöta nya människor. Aldrig i skolan iallafall. Det måste man lära sig på egen hand. Ofta när jag är ute så börjar farbröder och tanter prata med mig. Säger sånt som "fint väder det är idag!" och jag tror att det beror på livets skola, men ska det verkligen behöva ta 70 år för att vi ska lära oss något så självklart? För det är sådana egenskaper som jag tycker förtjänar feta MVGn, och att kunna njuta av livet är också en sån egenskap.